Sommaren 2015 fick vi äntligen påbörja vår fertilitetsutredning. Vad jag minns pratade vi med vården ungefär ett halvår tidigare, men blev då ombedda att vänta tills mina cellförändringar hade läkt ut helt. Jag hade fått lätta cellförändringar året innan, som läkte bort utan behandling. Såhär gick fertilitetsutredningen till för oss, men det kan variera mycket från par till par hur det går till. Säkerligen är det olika även i olika landsting. Vi gjorde utredningen i Ljungby, alltså i Kronobergs län.

I augusti 2015 fick vi gå på ett inledande läkarbesök där vi pratade om tidigare sjukdomar, personlig hälsa i allmänhet och sådana saker.

Under hösten gjordes de första proverna. Gotte fick lämna ett spermaprov på labbet i Växjö och jag fick ta ett blodprov hos vårdcentralen för att se om jag hade normala ägglossningar.

Nytt läkarbesök. Den här gången gjordes en gynundersökning, vilket inte riktigt framgått i kallelsen, så, det var lite… intressant. (Vid den här tiden hade jag inte blivit “bekväm” med ständiga gynundersökningar än…!) På gynundersökningen bekräftade läkaren att ägglossningen verkade normal, med hjälp av ultraljud och blodprovet som tagits tidigare. Hon misstänkte att vår infertilitet berodde på så kallad asthenozoospermi, alltså att spermierna inte rörde sig som de borde.

Vi fick information om IVF och att behandlingen i så fall skulle göras på Calanderska i Göteborg. Innan vi fick remiss dit skulle en sista undersökning göras på sjukhuset i Ljungby, en kontroll av mina äggledare.

Ärligt talat, äggledarkontrollen, eller “spolningen” som den också kallas, den var inte rolig. Undersökningen gjorde ONT. Jag fick smärtstillande tabletter innan, men eftersom jag är urusel på att svälja tabletter lyckades jag bara få i mig en tablett i tid. Jag vet dock inte om två tabletter skulle gjort någon nytta heller. Hur som helst, själva undersökningen går till som så att kontrastvätska sprutas in i livmodern genom öppningen i livmodertappen. Man ser sedan med ultraljud hur kontrastvätskan rör sig. Om det är fri passage i äggledarna ska kontrastvätskan flöda ut ur livmodern genom äggledarna. På mig verkade höger äggledare vara igenväxt, troligen p.g.a. endometrios. Tydligen gör den här undersökningen ofta ont om man har stopp i någon av äggledarna. Smärtan kändes ungefär som kraftig mensvärk, alltså som att livmodern krampade och försökte få ut vätskan.

Slutsatsen blev att infertiliteten berodde på oss båda. Mina ägg hade minskade möjligheter att nå fram till livmodern på grund av blockeringen och Gottes spermier, som överlag såg fina ut, hade minskade möjligheter att nå fram till de ägg som faktiskt tog sig till livmodern. Vi hade dock teoretiskt chans att få barn på naturlig väg och tydligen ska möjligheten för ett ägg att fastna vara extra bra efter en spolning, så vi fick rådet att fortsätta försöka i några månader och sedan gå vidare med eventuell IVF. Vi skulle själva ringa när vi ville få remiss till Göteborg.

I maj 2016 tog vi kontakt med sjukhuset igen för att börja med IVF. Mer om det i nästa del!