Det moderna fenomenet sopor

Jag har funderat ganska mycket på senaste tiden ang. hur mycket sopor vi skapar idag. Att sopor är något icke önskvärt kan väl alla hålla med om, men vad är det egentligen som skiljer avfall från råvaror?

Om vi tar ett enkelt exempel: Kompost

Bra trädgårdsjord är en råvara som många betalar en hel del för. Vad är trädgårdsjord egentligen? Kompost uppblandat med lite mindre näringsrikt material. Vad är kompost då? Trädgårds och matavfall. Allt det här är ju ingen nyhet.

Men, det jag funderat på är, varför ska de som inte tar hand om sitt kompostmaterial själva, betala för att bli av med det? Varför äger kommunen våra sopor?

Det har faktiskt inte alltid varit såhär. För sisådär 100 år sedan, i alla fall i Storbritannien, kunde folk sälja olika typer av avfall till personer som kom och hämtade dem. Aska, benrester och annat användes sedan i industrin till tillverkning av tvål, lim  m.m.

Om man istället för sopavgift uppmanade till användning av återvinningsbara material genom att köpa tillbaka dem, borde sopsorteringen öka ganska påtagligt? Det borde också bli mer relevant för producenter att använda förpackingsmaterial som är lätta att återvinna genom att producentansvaret/avgiften till staten kunde kvittas mot en rabatt för miljövänliga förpackningar. Ju mer energi det går år till att återvinna och ju mer restprodukter som blir över, desto mindre rabatt.

För de som inte vill sortera upp soporna så att de blir lätta att sälja vidare för sophämtaren/kommunen, kan man behålla den nuvarande avgiften som en sorteringsavgift. Vi har ju redan den här typen av system för skrotbilar och pantburkar, så varför inte för resten av våra sopor?

Förändringar och funderingar

Det är mycket som förändrats på senaste tiden. I slutet av januari hade jag mina sista dagar på LUDA. Både vemodigt och spännande. Skönt att ”bara” ha företag och skola att koncentrera sig på. Spännande att vara helt sin egen. Men vemodigt och tomt på samma gång. Saknar alla kära kollegor!

Jag har funderat ganska mycket de senaste veckorna. På både stort och smått. Har försökt att verkligen prioritera det som är viktigt. Inte ta på mig för mycket. Vila. Ta pauser och uppskatta det jag har. Jag har det förbannat bra egentligen, trots att jag valt bort mycket av det som man på något sätt förväntas vilja ha i vårt samhälle.

Jag har valt bort ekonomisk trygghet. Jag har valt bort en fast anställning på en genuint trevlig arbetsplats. Jag har valt bort att kunna åka på semester en gång om året. Jag har valt bort att kunna köpa det jag vill ha precis när jag vill ha det. Jag har valt bort tjänstepension.

Men jag har också valt någonting. Jag har valt att kunna ta en fyra timmars fikarast mitt på dagen bara för att det är fint väder. Jag har valt att prioritera bland mina överambitiösa ambitioner. Att ta hand om mig själv och lyssna på min kropp. Att inte slita ut mig av att göra allt på en gång. För vad är poängen med ekonomisk trygghet vid pensionen, om man inte kan se tillbaka på livet och känna att man tog vara på det, som verkligen räknades?

Den här bilden har inget med saken att göra.
Den här bilden har inget med saken att göra.

Posten – mardrömsföretaget

Det senaste året har jag mer eller mindre befunnit mig i krig med svenska Posten. I mitt företag får jag regelbundet paket skickat med EMS (Expresspaket) skickade till mig från Asien. Allt som oftast rör det sig om rejäla paket på 6-10 kg. Mitt ”importlicensnummer” EORI fanns med i adressraden på flera paket, så det råder ingen tvekan om att det är paket till företag det rör sig om.

Eftersom vi bor på landet och det är 1,5 mil enkel resa till utlämningsstället vill jag gärna få paketen utkörda med lantbrevbäraren. Detta är möjligt, men då vill lantbrevbäraren ha betalt för tullkostnaderna kontant! Ja ni läste rätt, kontant. De tar inte kort utan förväntar sig att man ska ha tusentals kronor hemma att betala med. Gärna jämna pengar.

Då jag fann detta helt galet skickade jag ett mail till Posten någon gång i januari och undrade över om det gick att förskottsbetala tullvärdet eller få det på faktura. Såhär gick mailkonversationen:

Posten:

”Ja, du kan ansöka om så kallad tullkredit hos Tullverket. Det kan dock inte appliceras på paket som redan har kommit till Sverige.”

Jag:

”Har nu blivit beviljad tullkredit hos Tullverket.
Är detta något jag behöver anmäla till er för framtida försändelser?”

Posten:

”Detta är inget som måste anmälas hos oss.”

Efter detta följde otaliga kontakter med Postens ”kundservice” för paket efter paket som jag trots beviljad tullkredit tvingats åka till Maxi och hämta. Jag har tullkredit men Posten vägrar använda den. Nu är det augusti och jag börjar snart ge upp.

Till råga på allt har Posten misslyckats med att skicka ut avier på de senaste paketen, så det har varit rena turen att jag följt dem på nätet. Avin har suttit kvar i ”fickan” på paketet när jag hämtat ut det, så den har alltså inte kommit bort på vägen. Extra komiskt är att när man söker på ett paket på nätet och det kommit till utlämningsstället ser det ut såhär:

De kör med andra ord inte ut expresspaket och de aviserar dem inte heller…! Den här avin borde kommit med utdelningen idag, men det gjorde den inte.

En annan rolig sak med Posten är att de skiter fullständigt i att svara på e-post i tid. Fyller man i formuläret på deras hemsida står det: ”Vi återkommer till dig inom 24 timmar på vardagar.” Det stämmer inte, oftast tar det uppåt en vecka innan man får svar, eller så får man inte svar alls.

Skickade ett rop på hjälp till Tullverket för ett tag sedan, deras svar var också rättså intressant:

”Har du detta kredittillstånd och importerar en vara som ger avgifter så kan antingen om du deklarerar dina varor själv eller om du anlitar ett ombud så kan Ni då använda denna kredit och få avgifterna på räkning från Tullverket. Om detta fungerar hos Posten får du ta upp med dem men om det inte fungerar för dig så finns det ju andra fraktförare.”

Två saker tycker jag var väldigt intressant med det här svaret:

  1. Svaret kom 2 timmar efter att jag skickade frågan.
  2. Sista meningen. Tullverket antyder alltså att jag borde använda mig av annat fraktbolag än statens eget?

Jag håller med Tullverket. Då och då (så ofta det är möjligt) får jag utrikespaket skickade med DHL eller UPS. Det är rena drömmen i jämförelse. Chaufförerna ringer innan och kollar om jag är hemma, jag får paketet lämnat vid dörren och tullavgifterna på faktura. Inga konstigheter. Jag börjar helt ärligt undra om Posten medvetet försöker bli av med sina småkunder? Om de försöker gräva sin egen grav?

Varför måste jag försvara mitt val?

Det är en sak jag blir lite irriterad på:

När jag är i Göteborg får jag väldigt ofta höra: ”Men trivs du verkligen på landet?” ”Det är ju jättelångt bort från allting!”

Och när jag är hemma i skogen får jag höra det här: ”Men trivs du verkligen på landet?” (Favorit i repris) ”Du vet väl inte hur det går till på landet, du är ju från Göteborg.” ”Såhär bra *** har ni väl minsann inte i Göteborg?”

Jag tror inte att någon av de här kommentarerna är illa menade, men de är inte så roliga när man hört dem 50 gånger. Inte från samma personer, men i mina öron blir det precis lika upprepat ändå.

Varför ska jag behöva försvara min hemstad Göteborg, när jag uppenbarligen har valt att flytta därifrån? Jag är inte ”ni i Göteborg” längre. Jag bor på landet nu. Jag har valt att bo på landet för att jag vill bo på landet. Det är inte någon fånig idé Gotte och jag plötsligt fått för oss. Jag har i alla fall gått och funderat, drömt och längtat ända sedan jag flyttade tillbaka till Göteborg från Uddevalla för tre år sedan.

Trots det så är jag uppväxt i Göteborg, klart jag är präglad av det, staden betyder en del för mig, men det innebär inte att jag inte kan trivas och faktiskt känna mig mer hemma någon annanstans. Jag kanske inte beter mig eller gör saker precis som alla på landet, men jag är faktiskt rätt bra på att bo på landet. För jag uppskattar det så in i vassen!