Att ta seden dit man kommer

Fjärde blogginlägget och jag ger mig redan i en infekterad debatt… Kanske just därför. Lika bra att doppa huvudet med en gång.

Ofta i media och på nätet känns det som att det finns två läger i integrationsfrågan i Sverige. På ena sidan står sverigedemokrater, Flashback-killar och smårasister från landsbygden. På andra sidan står rädda politiker med socialdemokraterna i spetsen. I verkligheten är ju ingenting allt eller inget.

Invandrare omnämns ofta negativt som s.k. kulturberikare. Att de förstör och smutsar ner vår svenska kultur. Jag är övertygad om att all form av berikning av ett lands kultur är positiv. En kultur som inte får intryck, inspiration och nya infallsvinklar från andra kulturer stagnerar och blir ointressant.

Men, jag förstår ändå poängen i påståendet. Lika mycket som jag tror på vikten av utveckling i en kultur, lika mycket tror jag på att ta seden dit man kommer. Att som invandrare intressera sig för kulturen och ”koderna” i det land man bosatt sig i. Oavsett om man kommit dit frivilligt eller tvingats på flykt. Detsamma om man är turist, att intressera sig, försöka förstå och vara så artig man kan i just det land man är ger så mycket mer. Man är förstås ändå en främling, lite konstig, men attityden tar en mer än halva vägen.

Att inte lära sig språket, att inte försöka ta kontakt med invånarna, att leva på bidrag och vara nöjd med det, det sticker i ögonen på folk. Även på mig. Jag är lika arg på våra etablerade politiker som inte vågar trampa någon annan än sverigedemokraterna på tårna som jag är på rasisterna.

Kanske är det så, att kommer man till ett land där man inte behöver anstränga sig för att kunna leva och ha det bra, så försvinner motivationen för många? Att försöka bli ”svensk” behövs inte för att sätta mat på bordet. Samma sak kan gälla för de svenskar som flyttar härifrån till Spanien och Thailand t.ex. Hur många av dem anstränger sig för att bli en del av det spanska eller thailändska samhället? De lever ju i paradiset i vilket fall. (Lyssna på P3s dokumentär om detta!)

I Japan är det buga som gäller för att passa in ;)

Videoklippning på ”kvällskvisten”

Har ätit chokladkaka och klippt ihop pappas mobil-filmer från ConFusion. Kul att ha kvar men kanske inte så mycket att se på. Värt att notera är alla tjusiga hårfärger och pappas trixiga finger-skuggningseffekt i några av klippen. ^__~

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar iMovie eller inte, det är visserligen vansinnigt enkelt att hantera, men samtidigt är det lite väl begränsat. Speciellt när det kommer till texter och så.

Imorgon är det dags att ta sig själv i kragen och ignorera att man är sjukling igen. Hursom, enjoy!

Bloggstart

Juhupp. Då var man här igen. Jag har nog försökt starta tre bloggar genom åren. Men det är ju som det är med det där. ”Nu ska jag skriva dagbok!” var det väl när man var liten. Sen dyker andra saker upp, som känns viktigare.

Alla gånger har jag haft någon form av ambitioner. Så, min taktik den här gången är att inte ha någon ambition alls. Jag vet inte om jag kommer vara personlig, politisk, pladdrig eller populär. Kanske inget alls. Vi får se hur det går.

Hursomhelst, jag har ett behov av att skriva lite. Designen får vänta tills jag känner mig sugen, tills dess blir det WordPress-standard. Den är rätt schysst ändå.