Ung & bortskämd? Eller bortglömd?

90-talskrisen går igen i hela ungdomsgenerationen idag. När vi gick i skolan sparades det in på allt vad undervisning heter. Lärare, storleken på klasserna, böckerna… Minns att vi hade en bok i SO på lågstadiet där det stod att Olof Palme var statsminister. Det var väl 1996 då eller så.

Ända sedan krisen då har ungdomsarbetslösheten varit skyhög. Är det konstigt egentligen att många bor hemma? Att många gett upp, bara skiter i allt och låter föräldrarna sköta resten? Jag säger inte att det är rätt, men inte är det konstigt heller.

Allvarligt talat, är det inte risk att 80-talisterna hoppas över helt? Vår utbildning har inget vidare rykte, många har ingen tro på framtiden, ingen bostad och ynklig arbetslivserfarenhet. När det möjligtvis blir bättre och fler jobb, kommer arbetsgivarna välja oss eller pigga och nyexade 90-talister?

Jag är så jävla glad att jag har ett jobb, ett bra jobb. Att jag har en bostad och en ganska fin lista med meriter. Det är klart att det går att lyckas som 80-talist. Men om man aldrig får en fot in, hur gör man då? Hur attraktiv är en person som närmar sig 30 och aldrig haft ett fast jobb?

Titta på Dokument Inifrån i SVT Play: Länk