Värdinnans ABC

Värdinnans ABC

Jag ärvde en lustig bok efter farmor. Misstänker att hon fick den efter sin mamma. Det är en tjusig liten sak med tygpärm och nedsänkt guldtryck på framsidan.

Boken innehåller beskrivningar av i stort sett allt en fru i ett litet finare hem kan ha behövt veta år 1930, när boken gavs ut. Jag älskar den här typen av gamla böcker! Inte för att jag direkt planerar att följa råden i dem, men de är som små tidskapslar. Vissa stycken känns förskräckligt omorderna, medan andra skulle kunna vara skrivna idag. Andra ger ett intressant perspektiv att titta på vårt samhälle idag, utifrån en annan tid.

Särskilt roligt är det att boken är fylld med svartvita foton. Exempel på bordsdukningar, inredning och hemmiljöer. Det handlar mycket om etikett. Jag gillar avsnittet om tack och korrenspondenskort. De poängterar att svara snabbt på inbjudingar och tacka för besök. Det är ju faktiskt trevligt. :) Och något jag gärna hade varit bättre på. Men tänk, vem blir inte glad av ett trevligt litet sms efter en kul fest, eller att få svar och veta vilka som kommer lite tidigare än två timmar innan.

En stilig herre

Halva boken handlar om titlar och hur man skulle hälsa på olika människor. Disponent si, doktor så. Inte nog med att minnas vad alla heter, man skulle tydligen minnas vad de jobbade med också! (Eller vad mannen jobbade med om det var en kvinna…) Vem som var mest förnäm var visst bra att hålla reda på också. Hu… Tack snälla för Du-reformen.

Ett annat intressant kapitel är det om hur herrarna ska klä sig. Där får man lära sig att det är den franska revolutionens fel att herrkläder är så enkelspåriga. I och med revolutionen blev det fult att ha mycket detaljer och färger i klädseln, eftersom det kopplades samman med halshuggne Ludvig XIV. Den nya ”jämlikheten” krävde en mer likartad klädsel.

Att ta seden dit man kommer

Fjärde blogginlägget och jag ger mig redan i en infekterad debatt… Kanske just därför. Lika bra att doppa huvudet med en gång.

Ofta i media och på nätet känns det som att det finns två läger i integrationsfrågan i Sverige. På ena sidan står sverigedemokrater, Flashback-killar och smårasister från landsbygden. På andra sidan står rädda politiker med socialdemokraterna i spetsen. I verkligheten är ju ingenting allt eller inget.

Invandrare omnämns ofta negativt som s.k. kulturberikare. Att de förstör och smutsar ner vår svenska kultur. Jag är övertygad om att all form av berikning av ett lands kultur är positiv. En kultur som inte får intryck, inspiration och nya infallsvinklar från andra kulturer stagnerar och blir ointressant.

Men, jag förstår ändå poängen i påståendet. Lika mycket som jag tror på vikten av utveckling i en kultur, lika mycket tror jag på att ta seden dit man kommer. Att som invandrare intressera sig för kulturen och ”koderna” i det land man bosatt sig i. Oavsett om man kommit dit frivilligt eller tvingats på flykt. Detsamma om man är turist, att intressera sig, försöka förstå och vara så artig man kan i just det land man är ger så mycket mer. Man är förstås ändå en främling, lite konstig, men attityden tar en mer än halva vägen.

Att inte lära sig språket, att inte försöka ta kontakt med invånarna, att leva på bidrag och vara nöjd med det, det sticker i ögonen på folk. Även på mig. Jag är lika arg på våra etablerade politiker som inte vågar trampa någon annan än sverigedemokraterna på tårna som jag är på rasisterna.

Kanske är det så, att kommer man till ett land där man inte behöver anstränga sig för att kunna leva och ha det bra, så försvinner motivationen för många? Att försöka bli ”svensk” behövs inte för att sätta mat på bordet. Samma sak kan gälla för de svenskar som flyttar härifrån till Spanien och Thailand t.ex. Hur många av dem anstränger sig för att bli en del av det spanska eller thailändska samhället? De lever ju i paradiset i vilket fall. (Lyssna på P3s dokumentär om detta!)

I Japan är det buga som gäller för att passa in ;)