Ett tillägg och ett tack

Ett litet tillägg till det jag skrev igår:

Att ha ett ”vanligt” jobb under de senaste tre åren har betytt enormt mycket för mig. Jag har utvecklats massor, både på ett personligt plan och ett yrkesmässigt. Jag har haft roligt, fått utmaningar och möjligheter.

Jag har fått ett ekonomiskt spelrum att göra saker som jag aldrig annars skulle ha kunna gjort. Köpa hus tillexempel.

Förändringar och funderingar

Det är mycket som förändrats på senaste tiden. I slutet av januari hade jag mina sista dagar på LUDA. Både vemodigt och spännande. Skönt att ”bara” ha företag och skola att koncentrera sig på. Spännande att vara helt sin egen. Men vemodigt och tomt på samma gång. Saknar alla kära kollegor!

Jag har funderat ganska mycket de senaste veckorna. På både stort och smått. Har försökt att verkligen prioritera det som är viktigt. Inte ta på mig för mycket. Vila. Ta pauser och uppskatta det jag har. Jag har det förbannat bra egentligen, trots att jag valt bort mycket av det som man på något sätt förväntas vilja ha i vårt samhälle.

Jag har valt bort ekonomisk trygghet. Jag har valt bort en fast anställning på en genuint trevlig arbetsplats. Jag har valt bort att kunna åka på semester en gång om året. Jag har valt bort att kunna köpa det jag vill ha precis när jag vill ha det. Jag har valt bort tjänstepension.

Men jag har också valt någonting. Jag har valt att kunna ta en fyra timmars fikarast mitt på dagen bara för att det är fint väder. Jag har valt att prioritera bland mina överambitiösa ambitioner. Att ta hand om mig själv och lyssna på min kropp. Att inte slita ut mig av att göra allt på en gång. För vad är poängen med ekonomisk trygghet vid pensionen, om man inte kan se tillbaka på livet och känna att man tog vara på det, som verkligen räknades?

Den här bilden har inget med saken att göra.
Den här bilden har inget med saken att göra.

Vila

Den här helgen måste hittills ha varit den lugnaste jag varit med om på länge. Så länge.

Jag har haft tid, och framförallt ro, att göra precis vad jag känt för att göra. I förmiddags gick jag omkring i trädgården och bara njöt. Lyssnade på tystnaden och värmde ansiktet i solskenet. Hittade snödroppar och andra små skott både här och var.

Ändå har många saker blivit gjorda! Tvätten är tvättad, blommorna är vattnade, veden är travad och pannan är varm.

Nu känner jag t.o.m. för att jobba lite. :)

Såhär ser det ut där jag jobbar… nu!

Det har genomförts skrivbordsrokad på jobbet, vilket innebär… att jag har fått ett ”nytt” skrivbord. Lämpligt för en liten titt på mitt kontorsrum… för öh, den som är intresserad.

Den som inte sett hur det såg ut innan märker väl inte mycket, men jag får en smärre chock varje gång jag öppnar dörren. …syns det vad jag jobbar med? :P

Jag vill flytta hem till mamma!

Jag är nog en av få 22-åringar som vill flytta tillbaka hem till mamma. Det borde inte vara många av de som vill det som flyttar hem för att han/hon har ett fast jobb, har köpt ett hus och har sagt upp sin lägenhet helt frivilligt heller. Lyckligt lottad och lite sådär härligt unik är jag just nu, haha.

Ärligt talat, det är fasligt tomt och tråkigt i den här lägenheten nu. Det går inte att ringa Gotte för han har ingen mobiltäckning. (Vi har bara täckning om vi går 500m rakt ut i skogen, och det gör man ju kanske inte bara för att vara beredd ifall någon ringer…) Så, jag har att välja på att sitta framför datorn, sova eller att städa här i lägenheten.

Städandet har gått ganska dåligt hittills.

Att höra sin egen röst…

Varför är det så svårt att höra sin egen röst egentligen? För ungefär ett år sedan spelade vi in den här informationsfilmen på jobbet. Det är jag som är berättarrösten i den svenska versionen. Jag kan fortfarande inte riktigt titta på den utan att stänga av ljudet!

Visst har jag lyssnat igenom ljudet ett par gånger, och försökt vara objektiv. Men jag låter ju inte alls som jag gör egentligen!

Ni som är musiker, skådespelare och så, hur känner ni inför era egna röster?

Ung & bortskämd? Eller bortglömd?

90-talskrisen går igen i hela ungdomsgenerationen idag. När vi gick i skolan sparades det in på allt vad undervisning heter. Lärare, storleken på klasserna, böckerna… Minns att vi hade en bok i SO på lågstadiet där det stod att Olof Palme var statsminister. Det var väl 1996 då eller så.

Ända sedan krisen då har ungdomsarbetslösheten varit skyhög. Är det konstigt egentligen att många bor hemma? Att många gett upp, bara skiter i allt och låter föräldrarna sköta resten? Jag säger inte att det är rätt, men inte är det konstigt heller.

Allvarligt talat, är det inte risk att 80-talisterna hoppas över helt? Vår utbildning har inget vidare rykte, många har ingen tro på framtiden, ingen bostad och ynklig arbetslivserfarenhet. När det möjligtvis blir bättre och fler jobb, kommer arbetsgivarna välja oss eller pigga och nyexade 90-talister?

Jag är så jävla glad att jag har ett jobb, ett bra jobb. Att jag har en bostad och en ganska fin lista med meriter. Det är klart att det går att lyckas som 80-talist. Men om man aldrig får en fot in, hur gör man då? Hur attraktiv är en person som närmar sig 30 och aldrig haft ett fast jobb?

Titta på Dokument Inifrån i SVT Play: Länk