Det är en sak jag blir lite irriterad på:

När jag är i Göteborg får jag väldigt ofta höra: ”Men trivs du verkligen på landet?” ”Det är ju jättelångt bort från allting!”

Och när jag är hemma i skogen får jag höra det här: ”Men trivs du verkligen på landet?” (Favorit i repris) ”Du vet väl inte hur det går till på landet, du är ju från Göteborg.” ”Såhär bra *** har ni väl minsann inte i Göteborg?”

Jag tror inte att någon av de här kommentarerna är illa menade, men de är inte så roliga när man hört dem 50 gånger. Inte från samma personer, men i mina öron blir det precis lika upprepat ändå.

Varför ska jag behöva försvara min hemstad Göteborg, när jag uppenbarligen har valt att flytta därifrån? Jag är inte ”ni i Göteborg” längre. Jag bor på landet nu. Jag har valt att bo på landet för att jag vill bo på landet. Det är inte någon fånig idé Gotte och jag plötsligt fått för oss. Jag har i alla fall gått och funderat, drömt och längtat ända sedan jag flyttade tillbaka till Göteborg från Uddevalla för tre år sedan.

Trots det så är jag uppväxt i Göteborg, klart jag är präglad av det, staden betyder en del för mig, men det innebär inte att jag inte kan trivas och faktiskt känna mig mer hemma någon annanstans. Jag kanske inte beter mig eller gör saker precis som alla på landet, men jag är faktiskt rätt bra på att bo på landet. För jag uppskattar det så in i vassen!