Jag minns inte exakt när det var som Gotte och jag började fundera på det där med barn, men jag tror att det var sent 2010 eller tidigt 2011. En del av våra vänner och kolleger hade nyligen fått barn och en dag efter jobbet sa Gotte: ”Kan inte vi också göra en unge?” Jag var 22 då och tyckte att vi kanske kunde vänta något år, men samtidigt var det inte en främmande tanke.

Jag hade nog tänkt att vid 25 sådär vore det lagom att skaffa barn. Å andra sidan hade jag redan hunnit med så mycket, så jag kände mig ganska redo. Hade fast jobb, lägenhet, sparade till kontantinsats till ett hus, hade rest en del, festat en del, startat företag osv.

Vid den här tiden hade jag precis slutat med P-ring, eftersom jag inte mådde bra av att använda den. Sagt och gjort, började inte med något nytt preventivmedel och förväntade väl mig att det kanske skulle bli en unge inom några månader eller så.

Men det blev det inte. Vi köpte huset i Småland och jag började veckopendla till Göteborg. Tänkte att det berodde på att vi inte fick chans att ses mer än på helgerna. Men nån gång borde vi ju prickat rätt?

Fler och fler vänner och bekanta bildade familj. Samtidigt som jag blev glad för deras skull, började det skära i hjärtat litegrann varje gång någon berättade att de väntade barn. Jag dolde vännerna på Facebook för jag orkade inte se hur lyckliga(?) de var.

Åren gick och nu började frågorna till oss höras allt oftare. De där frågorna en verkligen inte vill höra när en har svårt att få barn. ”Ska inte ni ta och skaffa en unge snart?” ”Den här leksaken har jag sparat till dina barn.”

För mig hade det här med barnlösheten blivit ett väldigt känsligt ämne. Jag ville inte berätta det för någon. Ville inte visa hur misslyckad jag kände mig. Minns att vi var på en midsommarfest där vi fick den där frågan ännu en gång.

Gotte sa väl rent ut att det går inte så bra det där med barnskaffandet. Kände hur jag bara ville sjunka under jorden, fick anstränga mig för att inte gå därifrån och börja gråta. Men det blev en ganska bra diskussion. Några bekanta hade gjort en utredning och fått göra ivf. De hade fått två barn till slut tror jag.

Någonstans där började nog tanken på att vi kanske också behövde hjälp infinna sig.