Som jag skrev i Del 2 av den här lilla historien så mådde jag ganska dåligt under tiden vi försökte få barn på egen hand. Såhär i efterhand inser jag att jag tog på mig alltför mycket ansvar för att det inte fungerade för oss. Jag kände mig lite som fåglarna på bilden här ovanför, satt på en svajig liten pinne och försökte hopkurad ta mig igenom en snöstorm i april.

Jag antog nog undermedvetet att det var mitt fel att jag inte blev gravid. Att jag stressade för mycket, att jag inte hade tillräckligt bra koll på min ägglossning osv. När jag slutade med P-ring var mina menscykler ganska oregelbundna under ungefär ett år. Först trodde jag att det berodde på att hormonerna inte ställt om sig ordentligt, men allt eftersom månaderna gick blev jag mer och mer övertygad om att det berodde på stress.

Varje månad som mensen var sen väcktes det där hoppet om att nu, NU fungerade det. Letade efter minsta lilla gravidtecken och tog jag vet inte hur många graviditetstest. Kanske var det också så att jag hoppades så mycket att bara det gjorde mensen försenad, vem vet. Infertiliteten blev i sig ett stressmoment, som gjorde mig än mer stressad.

Samtidigt började jag försöka reda ut varför jag alltid hade så fruktansvärd mensvärk. Jag hade gått till ungdomsmottagningen och senare gynekologen flera gånger för att få hjälp, men alltid fått till svar att det är normalt att det gör ont. Så ont att en bara ligger på golvet i en hög och kvider, eller inte kan gå till jobbet, trots värktabletter. Ja, så skulle det tydligen vara en gång i månaden.

Jag började försöka tänka mer på min hälsa, stressa lite mindre, sorterade bort östrogenliknande kemikalier och började äta D-vitamin. Något barn blev det inte, men jag mådde i alla fall lite bättre fysiskt. Min mensvärk blev mycket mer hanterbar. Mer om detta i ett senare inlägg!

Innan vi fick hjälp med utredning och behandling så pratade inte Gotte och jag så mycket om varför det inte gick så bra för oss. Vi pratade nog inte mer i detalj mer än att vi skulle fortsätta försöka. Ett tag pratade vi i stort sett inte alls, men vi gick nog och funderade en del båda två. Jag vet inte riktigt varför, men om du går i samma tankar, prata med din partner så tidigt som möjligt! Gå inte och bär på dina funderingar själv, som jag gjorde till stor del. Hade vi pratat mer med varandra hade vi nog sökt hjälp tidigare. Det är lixom ingen idé att vara “stark”. Ensam är inte stark, i alla fall inte under någon längre tid.