Så var det dags, jag hade tagit den sista hormon-sprutan och vi var nu på väg till Göteborg. Väl på plats blev vi visade till ett litet ”rum”, eller mer ett slags bås med en säng, en (pytteliten) fåtölj och en låsbar liten garderob. Det fanns ingen dörr utan ett orange draperi att dra för. Jag fick ”snygga” sjukhuskläder att byta om till. En sjuksköterska satte in en liten slang i min arm som jag skulle få smärtlindring igenom. Jag fick två alvedon och en diklofenak att ta innan behandlingen. Alvedon som brustablett men diklofenaken var jag tvungen att tugga i mig. Mindre gott, men det gick bra. (Det här med att jag inte kan svälja tabletter är minst sagt pinsamt.)

Jag tror att det var tre eller fyra par som skulle få behandling samtidigt som oss. Vi blev visade till och från våra små rum separat, så vi sågs egentligen inte mer än när någon gick och hämtade kaffe samtidigt eller så, men det blev ändå väldigt intimt på något sätt. Inte på ett jobbigt vis dock, vi var ju alla i samma situation.

Efter ett par timmar (som jag minns det) blev det så dags för mig att göra äggutaget. Eller få äggen uttagna kanske är mer rätt att skriva. Vi blev visade in i ett ganska mörkt rum där det fanns ännu en gynstol som jag fick hoppa upp i. I hörnet satt en labbperson(?) vid ett mikroskop och vad jag minns var det ytterligare tre personer i rummet för utom Gotte och jag. På väggen framför oss fanns en TV-skärm där vi senare kunde se äggen när de fanns i mikroskopet.

Jag fick morfin via slangen i armen och lokalbedövning i slidan. Tyckte att det var sjukt spännande med morfin måste jag säga. Inte hur det kändes, för jag kände inte mycket alls, men bara att fått testa på det utan att ha behövt bryta benet innan eller så, haha.

Gotte höll mig i handen när äggen togs ut. Ingreppet kändes knappt alls. Knuffade och tryckte lite ungefär, ingen smärta. För att ta ut äggen använder de en lång och ganska grov nål som sitter fast på en ultraljudsstav. Nålen sticks genom slidväggen in i äggblåsorna på äggstockarna. De var mycket noga med att jag inte skulle se nålen och det är jag tacksam för! Själva situationen att vara helt vaken vid ett kirurgiskt ingrepp kan ju vara ganska skrämmande i sig, men jag tyckte nästan att det var mer roligt än obehagligt, tack vare personalen. Morfinet gjorde nog sitt också…

Efteråt fick jag vila en stund. Gotte försökte vila i den pyttelilla fåtöljen. Jag sov gott och Gotte fick ont i ryggen. Sen kom mamma och pappa och mötte oss utanför Calanderska och mamma körde oss hem till Småland.

Totalt blev det 15 ägg som togs ut. De fick träffa Gottes spermier i labbet samma dag och några dagar senare var det dags för ”återförening”. Mer om detta i nästa del.