Det är mycket som förändrats på senaste tiden. I slutet av januari hade jag mina sista dagar på LUDA. Både vemodigt och spännande. Skönt att ”bara” ha företag och skola att koncentrera sig på. Spännande att vara helt sin egen. Men vemodigt och tomt på samma gång. Saknar alla kära kollegor!
Jag har funderat ganska mycket de senaste veckorna. På både stort och smått. Har försökt att verkligen prioritera det som är viktigt. Inte ta på mig för mycket. Vila. Ta pauser och uppskatta det jag har. Jag har det förbannat bra egentligen, trots att jag valt bort mycket av det som man på något sätt förväntas vilja ha i vårt samhälle.
Jag har valt bort ekonomisk trygghet. Jag har valt bort en fast anställning på en genuint trevlig arbetsplats. Jag har valt bort att kunna åka på semester en gång om året. Jag har valt bort att kunna köpa det jag vill ha precis när jag vill ha det. Jag har valt bort tjänstepension.
Men jag har också valt någonting. Jag har valt att kunna ta en fyra timmars fikarast mitt på dagen bara för att det är fint väder. Jag har valt att prioritera bland mina överambitiösa ambitioner. Att ta hand om mig själv och lyssna på min kropp. Att inte slita ut mig av att göra allt på en gång. För vad är poängen med ekonomisk trygghet vid pensionen, om man inte kan se tillbaka på livet och känna att man tog vara på det, som verkligen räknades?
Vad tycker du? Kommentera gärna!